"You're a man who lives in solitude
Never knowing what life could bring you
You have to raise your fist just to break through
All the voices inside your head that make you"


Likadant som när jag en gång på väg hem så hade det där fröet som jag en gång sått växt till sig och jag satte mig i stolen här hemma framför min dator utan att veta vart jag skulle hamna en dag och skapade den här bloggen, det var en strålande dag och jag minns den som i går (2009-01-25), men nu har ett nytt frö såtts och lika snabbt som uppståndelsen så kan jag nu alltså lämna känns det som.

Vet inte om det är sommaren generellt eller bara det dåliga vädret igår, men igår var känslan kanske starkare än förr.
En skit kul resa har det varit på detta tåg med många besök och kommentarer samt bloggvänner där ute, redan från start så hade och har jag haft mina funderingar och frustrerad och i förundrad har jag försökt att förstå mig på denna bloggvärld.

Sen har jag både utvecklas som både bloggare och människa vilket i sig är väldigt stort om du frågar mig, nu ser jag med andra ögon och min plikt trogenhet är stor, mycket stor.

Min vilja och kraft har tagit mig dit jag är idag och jag menar utan den skulle det nog aldrig gått, en hel del underbara saker har hänt tack vare bloggen, förutom att jag fått visa mer av mig och tagit er på en resa så har faktiskt andra coola saker hänt.
För att nämna några utan att för den skull skryta på nått sätt:
Blivit framlyft och hyllad i X antal bloggar med fina ord om mig och min blogg, Fått en grym design av en bloggvän, Sammarbete med både Rockzter och Rockmerch, Crucified Barbara har sponsrat mig och bloggen, Jag har hamnat på blogg.se startsidan två gånger och jag har säkert glömt flera andra viktiga händelser.

Allt detta har lilla jag åstakommit, den där hårdrocks killen från lilla Norrköping som även passerat 30 strecket i en värld som verkar domineras av 20 - 30? åriga tjejer som nästan uteslutet skriver om det öändligt populära ämnet mode i sina vita rosa bloggar.

Att jag sedan fått i skrivandes stund 61 följare via bloglovin och ett ganska stadig besökar antal på runt 50-80 dagligen är så klart bara mer kul och kittlande tanke.



Men jag vill ändå säga att detta skriver jag nu bara för att ni ska veta hur det känns, länge nog har jag suttit vid mitt fulldukade middagsbord, jag har suttit där vid min ände av bordet ibland glad, ibland ledsen, ibland cynisk och på topp, tror jag har bjudit på det mesta och även för mycket ibland.
En del av er har bara passerat förbi i snabb fart medan en del satt sig ner och delat ett par glas och kanske även ätit lite för att sedan gå vidare från min sida, ibland har vi diskuterat massor av intressanta saker ibland har vi bara snackat.



Innan något görs eller liknande så måste jag troligen hitta nått substitut till detta kreativa som jag hållt på med, för detta är nog trotts allt det bästa steg jag någonsin tagit och jag älskar det fortfarande.
Men ibland är det en hat kärlek som nu, ni vet "It´s a thin line".
Och det är tungrott nu och svårt, detta är nog den värsta kris jag någonsin haft och denna känsla har funnits sedan en tid.
Om jag tar steget så kanske jag kommer tillbaka någonstans annars försvinner jag troligen lika fort som den dagen jag kom.



Detta borde inte skrivas men jag kan inte låta bli, frågorna som ekar i huvudet.
I mitt huvud är dom klara och jag vet inte om jag ens vågar ställa frågan.
Men det är väl som testraderna: "If I close my eyes forever, Will it all remain unchanged"?
Kommer man vara saknad eller kommer jag bara vara en tom plats på nätet, och livet där ute kommer aldrig ta slut så klart.
Likt ett minne kommer allt blekna som ett foto i solen tills den dagen det är helt borta.



Detta har nu skrivits rakt i från mitt hjärta för att ni ska veta och komma ihåg om dagen kommer, och du/ni som sitter och tänker "Ja,ja men detta gör och skriver han ju bara för att nå publicitet av något slag."
Kan genast tänka om och tänka på det jag gjort här i bloggen, vill jag ha det så gör jag det på annat sätt.

Ett löfte får ni i alla fall:
Än är definitivt inte sista ordet sagt från min sida här på bloggen och jag har faktiskt en hel del saker planerade samt att det kommer spontana saker i mellan som vanligt.
Det vore ju synd om dessa planerade saker skulle få följa med mig i graven.

Utan budskapet är mer att det är jobbigt och kanske att detta ger mig inte lika mycket längre och att jag bara skriver så är för att bevisa min poäng och tanke, detta dock bara för mig själv för du kommer aldrig veta eller förstå.

"So hard to hold on to my dreams, It isn't always what it seems"



Vi får se om han som kom till mig i natt får rätt, han som stog där i sängkanten i sin demon form och viskade sina ord och gav mig drömmarna.

"You can't take away all the lies that you told me
But I can take away all the feelings that I had for you"

Under tiden kan ni läsa dessa osynliga ord med sitt budskap, På återseende min kära läsare.

Cheers!!