Det kanske inte är så ofta som jag skriver om det privata här längre på bloggen, eller ens om det som händer i mitt liv som förr.
Detta har nog olika aledningar, så som tid, ork samt att det inte händer så mycket "spännande" i mitt liv.

Nu tänkte jag öppna upp den dörren lite och försöka få ut ett "inspirerande" inlägg.
Innan jag tänkte börja så vill jag tipsa om ett inlägg av bloggerskan Lii där hon skriver om sina planer som egen företagare och träningsplaner.

Uppskatter verkligen drivande människor som vågar göra något av sitt liv, önskar jag vore mer sådan ibland även om jag då och då försöker.

För en tid sedan möttes jag i min annars så trygga vardag av stora ekonomiska problem, som arbetslös är det kanske inte så ovanligt kanske men dessa skulle kunnat kasta ut mig från en klippa utan botten om vi säger så.

Jag låg sömnlös flera nätter, ständigt orolig över posten som skulle komma.
Likt Uma Thurman när hon blev levande begravd i filmen Kill Bill kämpade jag för mitt liv.
Började slå och gräva mig upp till ytan igen i ett sökande efter lösningar.

Tog tag i olika jobbiga ansöknigar och liknade för att förhoppningsvis få in mer pengar, att be om hjälp är kanske inte alltid min starka sida.
Jag är vuxen och självgående samt att min stolthet är svår att svälja, känns också lite förnedrande.

Mitt i allt när jag väl öppna upp mig och vågade ta första steget så fick jag pengar från ett lite oväntat håll så jag kunde hålla mig flytande bland alla ansökningar och kämpande.
Detta hjälpte mig att fokusera ännu mer på mitt mål.

Alla ansökningar är sedan en tid inskickade och klara, allt är fix och färdigt så långt.
Men ändå har en konstig känsla funnits i kroppen och jag har inte kommit på vad den kan bero på.
Började fundera på om det kunde vara så enkelt som detta problem som legat latent i bakhuvudet.

Idag fick jag besked om att jag kommer få hjälp och pengar, det var som en sten lättade från mitt hjärta.
Lösningen till allt är funnen och jag kan ännu en gång gå på jordens yta med lättare steg.

För det finns nog inget värre än att inte ha tillräckligt med pengar, tro mig jag vet!

Det jag försöker säga är att ge aldrig upp, hur svårt än allt kan verka och vara.
Mörkret är över hela din tillvaro och kropp, det tynger ner dig och tankarna skjuter likt pilar genom din redan sönder mosade hjärna.

Det blir bättre, tro mig.
Ta kontrollen.
Vad är ditt problem?
Hur och vad kan jag göra för att lösa det?
Prata med folk om ditt problem kan också hjälpa till viss mån.
Det finns säkert flera sätt så klart men ni vet säkert redan vilka?

Ja, det är svårt och jobbigt att ta tag i problemen och man kan också känna sig omotiverad till viss del att ta steget, men tar du bara det första så blir det lättare på vägen.
Vad är alternativet?

Lägga dig ner och dö?
Skulle inte tro det, då har ju "dom" vunnit!
Ska det vara så enkelt?
Är det vad ditt liv är värt?

"Never Let The Bastards Wear You Down" är en bra slogan samt album av Dee Snider.
Denna läxa har jag sedan lång tid lärt mig, och varje gång jag överlevt mina svåra tider som jag faktiskt gått igenom i detta som vi kallar livet är jag evigt tacksam att jag hittat styrkan att göra det.

Annars skulle jag nog i ärlighetens namn inte sitta här idag.
Nu gör jag det som tur är för tänk vad mycket jag hade gått miste om!
Det jag tänker på är mina "mörka år" runt 97-99 som idag är ett minne blott och det kom också värre år efter det, men "Hey! Iam still here fucker!"

Detta var "Om vikten att aldrig ge upp".
Tack för mig!

Cheers!!