Crucified Barbara är en svensk musikgrupp som bildades 1998 i Stockholm, dom blandar thrash metal, sleaze och hårdrock.

Dom är också skivaktuella med albumet "The Midnight Chase".

 

Efter att just kommit hem från sin massiva turné "North American Tour" så kommer de den 11 Maj att spela här i Norrköping (igen).
Där med passade jag på att ta en intervjua med dem, här får ni alla svaren om turnéliv, groupies och melodifestival.

 

 

Dags att släppa lös Mia Coldheart (sång).

 

- Jag mår fantastiskt, jag har varit på 2 dagars ridkurs på Strömsholms ridskola och fått träna hästhoppning för en av Sveriges främsta hoppryttare Jens Fredricson vilket har gett mig massor av inspiration och ny energi.

Kom hem på förmiddagen och resten av dagen har gått åt att svara på mail och uppdatera hemsidan.

Den andra, lite mindre rockiga sidan av rock’n’roll-livet.

 

- Vi har gjort en megalång as-cool resa genom hela USA och även spelat i Kanada, 6 veckor i en överbelamrad turnébuss tillsammans med Crashdiet och Snakeskyn Whiskey + crew.

Vi har verkligen fått sett så mycket man kan på en turné.

Vi har spelat på allt från mexikanska små bikerbarer med 10 pers i publiken och ljuset från toaletten som enda ljuskälla in på ”scenen”, till ett slutsålt Gremercy Theater i New York med 500 aspeppade rockers, jag slösade bort hela min lediga New York dag med att ligga bakis på en bäddsoffa hemma hos en tatuerartjej i Brooklyn (men det var värt det för kvällen innan var fantastisk), vi spelade inför ett fullsatt hus på Whisky a Go Go i Hollywood, vi har ätit vegetariska bönburritos så det sipprar fortfarande ur öronen, bestämde oss ganska snabbt att vi inte skulle följa efter de andra bandens exempel att kräkas i sin egen säng (jo då, en från varje av de andra banden lyckades, vilka får ni fråga dem, nämner inga namn), några av oss fick se Grand Canyon, och vi har sett oändligt många amerikanska parkeringsplatser…

Det har varit sån bra pepp på gigen, extremt bra respons och bemötande från publiken.

De flesta hade aldrig hört talas om oss innan ens men det var ett par som följt oss ända sen starten och som man haft kontakt med via MySpace till och med, så det var många coola möten!

Det är verkligen inte sista gången vi åker till USA, tvärtom.

 

- Crashdiet har vi ju känt sen vi började spela, vi brukade ju spela på samma demoklubbar och hänga på rockställena ihop i början av 2000-talet så det känns skitroligt att vi fick sammanstråla på en sån här turné efter att båda banden har gått sina egna vägar under alla år sen dess.

Tack till Crashdiet för att vi fick åka med!

Snakeskyn Whiskey från Kanada var en positiv överraskning, otroligt schyssta och trevliga killar och de hade utan tvekan den mest energifulla live showen av alla oss tre band.

Men de är ju också lite yngre och vigare haha.

 

- Jag tycker "The Midnight Chase" har emottagits välförtjänt!

Det är enligt mig vårt bästa album, låtarna är så jäkla roliga att spela live och vi har klivit upp ett steg.

Och så har även recensionerna och de flesta fans utlåtanden varit, att skivan är mognare, bättre ljud, bättre låtar… Vilket är jätteroligt att höra.

Dessutom har ju denna skiva (och såklart allt jobb före den) gett oss kontrakt med Nuclear Blast USA, vi har fått åka till Syd Amerika på turné och ska tillbaka igen, vi har intresse från Japan och Kina osv, och grymma festivaler i sommar som Sonisphere och Graspop.

Så jag är så glad och peppad för att vår publik och media verkar dela vår åsikt om att det är en bra platta!

 

- Jag tycker ju inte att vi är så mycket Runaways förutom att vi är tjejer som spelar rock, och Motörhead är väl inte den närmsta nämnaren musikstilmässigt, men jag tar det som en bra beskrivning eftersom det är två riktigt coola rockband med attityd och ”skit” dvs inte så polerat, det gillar jag.

Det är en av de beskrivningar jag gillar bättre!

En annan jag gillade ännu bättre från ett fan; Motörhead korsat med Mötley Crüe, det var skönt att slippa ”tjej”vinkeln i hans jämförelse, det handlade mer om riffen och melodierna korsat med det skitiga.

Och att Classic Rock skriver om oss är så jävla coolt!

 

- Vi hade ju en sån sjukt rolig spelning i Norrköping sist så vi är heltaggade, och hoppas att publiken kommer igen!

Vi är ju inget band som håller på med en massa spektakel på scen, vi tänkte köra på vårt väl beprövade koncept att kliva på scen och spela skiten ur den, oss själva och alla som vill!

 

- Det ska bli så grymt kul att komma tillbaka till Skogsröjet igen, det var längesen vi spelade där och ser verkligen framemot det.

Vi håller på att planera inför sommaren nu så om det bjuds på några specialiteter så blir det en överraskning!

 

- Ja vi kom till 2:a chansen!

Det var en otroligt rolig tid.

Vi spelade "Heaven or Hell" under året som gick men den är som sagt inte med så ofta längre.

Det är en bra låt men dels så har vi inte skrivit den själva vilket gör att den i våra hjärnor är en lite outsider, dels så har vi andra low tempo låtar som vi själva gillar bättre och vi vill inte preppa ett timmes set med flera ”ballader” än en, max två, så det gäller att välja väl!

Hade det blivit en radioplåga som Jean Banans superhitar och folk hade kommit på spelningarna bara för att höra den låten så hade vi kanske spelat den lite oftare för den goda stämningens skull, men jag vet inte, det är inte så många som frågar efter den heller…

Vi försöker ju dock lyssna på fansens reaktioner och önskemål, eftersom våra egna uppfattningar om vilka låtar som är bäst och roligast inte alltid är helt vettiga.

 

- "Everything We Need" från nya skivan.

Den kallas för Go Roffe för att det är Ida som skrivit alla coola riffen i den här låten, och när hon skickade demospåret till mig på den som hon spelat in i sin studio hemma så döpte hon låten till Go Roffe, efter sin makes gamla bil.

Varför den fick den äran är ännu höljt i dunkel men det är i alla fall förklaringen till vårt smeknamn på denna låt!

 

- Min röst har ändrats ganska mycket sen jag började sjunga år 2004.

Det var också ungefär då vi spelade in den här covern (så den har hängt med ett tag!)

I början hade jag ingen teknik alls utan bara skrek rätt ut och tog i så det kändes som att hjärnan skulle sprängas när vi spelade in första skivan.

Vilket inte direkt hörs, det låter bara ganska ansträngt.

När vi spelade in "Killed By Death" så fick jag helt enkelt kämpa ytterligare lite eftersom låten kräver sin röst, det gick ju inte att bara gå in och sjunga, det bara måste bli svinbra.

Så jag skrek sönder den totalt och sen kunde vi börja spela in.

Sen dess har jag blivit bättre med sången, jag har lärt mig kontrollera och styra rösten mer och jag har nött och slipat den med svett, smuts och adrenalin under 11 års tid så jag nu har fått en mer naturligt trasig röst som jag kan kontrollera någorlunda.

Jag tycker att som jag sjunger på flera av låtarna på nya skivan är mer åt det hållet som du beskriver, och desto mer blir det live.

Det har lite med adrenalinet att göra också, när man är supertaggad så kan man få ur sig vilka ljud som helst, men är man lite ur form så slår jag bara knut på halsen om jag försöker fräsa på det där viset.

Det finns ingen ”plan” för hur jag ska sjunga, jag försöker passa in sången efter varje låt precis som man gör med instrument och arrangemang så måste även sången följa med och inte bara köra på likadant på varje spår. Det blir så jävla platt o tråkigt tycker jag!

 

- Det finns groupies både för kill- och tjejband…

Vi tjejer är väl kanske lite mer kräsna dock som inte helt skulle uppskatta om det kom in halvnakna killar i kalsonger och satte sig i knät på en direkt efter spelningen…

Jag tycker det är vidrigt beteende som många har på turné att man kan svina hur som helst fast de har någon som väntar, kanske till och med en hel familj, hemma, på grund av något okontrollbart behov (bullshit) och alkohol osv.

Men det är upp till var och en hur man vill bete sig och vara mot andra.

Så ja, det existerar, men inget jag direkt involverar mig i.

 

- Det är extremt svårt, nu har vi väl hittat någon slags mellanväg där man kan turnéra och ändå ha något slags privatliv.

Det var tufft i början när det började rulla på med spelningar och vi alltid stod redo att kasta oss iväg, när man insåg att familjen och vänner slutat fråga om man vill vara med på fester, födelsedagar och resor för de vet att man alltid svarar att man inte vet eller inte kan.

Det har vi försökt ändra nu för att inte slita ut oss.

Men det där trygga Svenssonlivet med familj och villa känns extremt avlägset, men förmodligen mest för att det aldrig lockat mig.

Att ha ett förhållande är ju inte det lättaste, och ännu tuffare när det ska kombineras med allt resande och allt som kretsar kring bandet 24 timmar om dygnet.

Men allt går, om kärleken finns och man är beredd att kämpa för den.

 

- Tack själv, och hoppas jag ser många av er nu i helgen och på sommarens festivaler, vi spelar inte så mycket i Sverige i år så det är dessa gyllene tillfällen att ta tillvara på för den som saknat oss på senaste

Ha det bäst!

//Mia

 

Cheers!!