Bloggutmaningen fortsätter med frågan "Hur Var Du Som Barn?".

 

Har en hel del minnen men ska försöka få med det viktigaste.

Jag var liten, kanske inte till växten men inombords.

Mobbad, nedtryckt och lite utanför så skulle jag vilja säga.

Men endå med en del kompisar som man kunde vara med som tur var, de också kanske lite i samma sits?

 

Minns också att jag hade en styrka och mod inom mig, t.ex. så berättade jag för morsan att jag var mobbad.

Men jag minns också min kreativa sida och drömmande sida, när jag satt där på mitt pojkrum som 10-12 åring med mina bunkar och kina pinnar och trummade på mitt hemmabyggda tumset med ett konservlock som cymbal.

Där satt jag och sjöng i takt till mina påhittade låtar, inspelat är det också.

Mina första hits, texter minns jag att jag kletade ner med medan jag drömnde mig bort till en stor arena där jag stog på en scen framför en jublande publik.

Precis som mina idoler då Iron Maiden.

 

Jag körde också imitation av Roy och Roger (från Macken) framför min mor och mormor, minns att jag gjorde rösterna riktigt bra, kanske redan då las grunden till den kreativa människa jag sedan vart och är idag.

 

Alla stunder med Farsan la också en bra grund för min händighet som jag har än idag, och att jag fick följa med honom redan i tidig ålder på hans jobb är oförglömliga minnen.

 

Ja, det var fina och jobbiga minnen.
Och allt är inte heller berättat, men en liten bild ger jag er.

En sak har jag lärt mig.

Kämpa för det du tror på och ge aldrig upp, låt de aldrig få dig på fall.

Visa dig aldrig svag för du är starkare än de någonsin kommer bli!

 

"I kampen om en bättre tillvaro och liv har jag nog alltid varit min värsta fiende och mitt största motstånd" - Christian Chrille Andersson 

 

Livet kanske är svårt men det blir bättre... det blir bättre.
Nä, nu ska jag torka mina tårar som rinner på kinden efter detta inlägg som rev upp lite känslor.

 

Cheers!!