The Crash kommer att hålla en medlems fest på motorgårn den 12 september.
På hemsidan finns mer info.

Känns skönt att vara tillbaka, och vad många härliga kommentarer sen, igelkotten var tydligen populär...
Kul att man får respons på det man gör.

Idag är som vilken dag som helst, jag sitter här och undrar vad jag ska hitta på?
Men det löser sej nog, ska i alla fall kanske ta tag i lite samtal som jag tänkt ringa för att reda ut ett och annat.
Sen får vi se.
Kanske någon film? Någon Serie? eller varför inte damma av nått gammal spel?
Har ju sprungit igenom både Call of Duty 1 & 2 nu så det kanske är dags?

Nu lämnar jag över till Micke och vill där med att säga tack, är det någon där ute som är sugen så är ni välkommena att köra "Dagens Musiktips" ni också!

Dagens Musiktips: Nirvana

Anledningen till att jag tog just dem är att det är en grupp som betytt otroligt mycket för mig. Jag har aldrig brunnit lika mycket för en grupp som jag gjort för Nirvana. Det är otroligt svårt för mig att skriva om dem utan att glida iväg. Detta ska ju handla om deras musik, inte allt runtomkring.
Gruppen bestod hela tiden av Kurt Cobain(sång) och Krist Novoselic(bas). Sen har trummisar kommit och gått, några av dem är Dave Foster, Aaron Burckhard och Chad Channing. Men det var Dave Grohl(numera frontman och gitarrist i Foo Fighters) som trummade för dem när Nirvana var som störst. Han anslöt strax innan de började spela in genombrottsskivan Nevermind 1991. När de turnerade hade de oftast ännu en gitarrist, Pat Smear. Han var aldrig fast medlem i bandet utan bara turnégitarrist.

Jag upptäckte Nirvana rätt sent, 1993 närmare bestämt. Jag gick med i en skivklubb och fick välja 5 skivor till priset av en som välkomsterbjudande. En av dessa skivor var (då för mig) okända Nirvana. Visst hade jag hört talas om dem, men aldrig hört dem. Jag hade bara hört en massa skit om dem, vilket avskräckte mig. Skivan var "In Utero", jag tog den mest som utfyllnad, brorsan skulle få den. Men när jag lyssnade på den blev jag helt trollbunden, vilken skiva!! Jag älskade råheten i gitarriffen, Kurt Cobain's raspiga röst, känslan i balladerna....Allt var bra. "In Utero" är fortfarande favoriten av deras skivor.

Att de betyder mycket för mitt musiklyssnande än idag beror på att jag efter upplevelsen med "In Utero" helt slutade lyssna på folk vad de tyckte om vissa band. Jag började lyssna själv istället för att bilda mig en egen uppfattning.
Efter detta blev jag helt Nirvana tokig. Jag köpte allt jag kom över och hade råd med, vid något tillfälle samlade jag till och med burkar för att få ihop de sista kronorna som saknades för att köpa en bootleg-skiva. Bara det säger hur mycket de betydde. Jag lärde mig dessutom större delen av deras texter, vilket jag inte gjort med något annat band sedan dess. Jag är jättekass på att plugga in texter numera, men vissa Nirvana texter sitter än och jag kan fortfarande nynna en del av dem för mig själv.

I april 1994, när det stod på varenda löpsedel att Kurt skjutit sig så kändes det overkligt. Jag har än idag svårt att acceptera att han gjorde det, alla teorier om att det skulle vara mord tycker jag är bullshit. Det är nästan troligare att han fejkade sin död. Ett rykte som spreds var att han fejkat sin död och satt på ett hotellrum i Helsingfors och bara garvade åt alltihop.
Jag tänker inte så mycket på Kurts öde längre, det jag är mest ledsen över är att jag aldrig fick chansen att se Nirvana live. De hann bara besöka Sverige en enda gång, 1992. En konsert med Nirvana tror jag ska ha varit något extra. Iggy Pop var på en Nirvana konsert någon gång i början på deras karriär. Han blev grymt imponerad när han såg Kurt hoppa in i och riva hela trumsetet efter dom spelat sista låten. Om jag inte minns fel fick Kurt honom att tänka på "The Who", som med brukade ägna sig åt sådana nöjen.
Nirvana rev alltid allt de kunde efter gigen. På frågan om varför så svarade Kurt en gång "att de antingen är för att de är arga för att publiken inte var engagerad nog, eller så är det för att de var så glada över att ha gjort ett bra gig och ville bli av med överskottsenergin".

Kurt Cobain har levererat en mängd väldigt tänkvärda citat. Ett han sa om varför ingen Nirvana-låt hade fade-out (på den tiden gjordes det ju många såna låtar) så svarade han "It's better to burnout than fade away". Något jag funderat på är om han resonerade så när han tog livet av sig. Han sa ofta att han aldrig ville bli en föredetting. Men att ta livet av sig tycker jag var ett lite väl drastiskt sätt att bli odödlig på.

Lite skivor att kolla upp med dem: Bleach(1989), Nevermind(1991), Incesticide(1992), In Utero(1993), Unplugged in New York(1994), From the Muddy Banks of The Wishkah(1996), Nirvana(best of-skiva, 2002) samt samlingsboxarna With the Lights Out(2004) och Sliver: The Best Of The Box(2005)

Ett videoklipp måste jag visa. Detta är från en klassisk spelning 1992 på Reading-festivalen i England. Lyssna på publiken!!

Nirvana -  Lithium

Cheers!!