Idag tänkte jag spinna vidare på ett ämne som Micke tar upp i sin blogg.
Ämnet är "Att vara singel och våga ta chansen att visa intresse för någon".

Det är skitsvårt det håller jag med om.

"Det är ju ingen hemlighet att jag absolut inte vill leva som singel och ensamstående farsa hur länge som helst, även om jag faktiskt kan vänta. Har jag väntat i 7 år så kan jag vänta ett bra tag till om man säger så."

Som han skriver, jag håller med där även om jag varit singel i bara snart 4 år.
Men hur gör man då?

Jag vet att jag har vissa eller haft vissa i min närhet som jag varit intresserad av men aldrig tagit steget till att berätta för dom att det är faktiskt så, men det har inte med min feghet att göra skulle jag tro, utan att vår relation inte är nått mer än bara vänner.
Signalerna har varit ganska tydliga.

Men ändå är det ju skit svårt att ta sej mod och ta steget, vem vet, hon kanske känner likadant fast också är för feg?
Så går ni där och innerst inne trånar efter varandra utan att veta om det?

En fråga är ju kanske inte så svår att ställa?
Absolut inte och i grund och botten är ni ju bägge vuxna människor, kan hon inte ta det hela så kanske hon ändå inte var nått att ha?
Samtidigt som man kanske inte vill förstöra den relation som man redan har.

Vad gör man då om man träffat någon som du fattar tycke för då?
Det är svårt att säga för det är ju ganska olika från sits till sits.
Generellt är det väl bara våga visa att du är intresserad med rörelser och blickar.

Kanske skämta in en liten flirt så ni bägge kan skratta, att få henne att skratta och känna sej bekväm är väl kanske en bra grej.

Jag har personligen ett gott självförtroende och förr i tiden var jag kanske lite av en casanova men nu mer är jag lugnare efter som man mognad och dessutom inte rör mej alls lika mycket nu i krogvärlden som då.

Då och då lyckas jag snacka omkull en del tjejer för att sedan gå ensam hem för kvällen.
Ett fenomen som jag aldrig förstått mej på men det kanske påvisar det faktum att man är nöjd så. (eller är man verkligen det?)
Dock så får man ju en otrolig kick och boost av detta (i alla fall jag) och säger för sej själv "Damn iam good" eller "Still got it in my veins".

Vad gör man då när man hittar någon som verkar intresserad?
Det är väl bara köra på och väga av situationen som ni har, ta det lugnt.
Försöka träffas så ofta det går och umgås.

Finns det barn med i bilden så tycker jag inte dom ska komma in förens ett senare skede för att först lära känna varandra och sedan ta steget för att se hur det skulle funka med barnet/barnen i fråga.

För att så sätt kunna kanske reda ut om det ska bli till ännu mer än där ni är idag.
Prata med varandra är nog viktigt, våga öppna er och säga vad man tycker och tänker är nog A och O i alla relationer.

Vet egentligen inte om jag kommit fram till något vettigt eller konkret i inlägget.

Det finns ju också en baksida av dessa relationer.
Som när jag för ett tag sedan såg en vän till mej vara lite ledsen och jag undrade vad det var.
Det visade sej att han och hans flickvän bråkat.
Tänkte då: "Vad skönt att man är singel för då slipper man ju sånna problem", med det sagt så säger jag inte att alla bråkar, men det händer tror jag nästan i alla relationer.
(Även den mellan vänner)


Och man ska nog aldrig heller glömma att oavsett situation så är det bara du som kan förändra den åt dej.

Nu ska jag sitta flera timmar framför datorn och spela Command And Conquer 3 Tiberium Wars för att sedan gå omkring och både rapa och fisa och vara allmänt singel.

Visst är det skönt att vara singel?
Visst är det underbart att ha en Flick/Pojkvän?

"It's a thin line between love and hate"

Cheers!!