"Someday you're gonna be lonely
but you won't find me around"


"Honey Iám home" vart mina första ord innanför dörren för att sedan minnas att jag inte skulle få något gensvar och komma på att jag faktiskt var hemma.
I går var jag nämligen i Linköping på The Crash.
Fick reda på redan hemma att första bandet hade ställt in, och det var väl lite därför man skulle åka.
Jag var peppad som fan för att stå och skrika "Trumsolo" och titta trummisen in ögonen så där som vi brukar.
Men nu vart det inte så tyvärr, men jag tog mitt förnuft till fånga och satte mig ändå på tåget.

Väl där blir man som vanligt bra bemött, och efter att gått runt till en del folk och hälsat och premotat The Crash så små kollade jag så klart på banden, minns att jag headbanga också.
Det var lite roligt!

När jag står ute och röker så ser jag ett bekant ansikte som ska glida in, innan han gör detta så hinner jag stoppa honom och han känner igen mig, helt otroligt.
Har ju inte setts på år och dar och att han ens känner igen mig är ju så klart nice.
Sen att man har lite tankar runt sin redan tunna plånbok som idag är mer tunnare är sånt man får leva med tyvärr.

Lite mer mingel och annat nöje så flyter kvällen på, skulle nog säga att det var rätt bra med folk, men det kan bli bättre, mycket bättre!

Fick en annan tanke också att jag kände mig lost också, hittar ju inte i stan för femöre, detta var mest i bilen på väg till sovplatsen, och skjutsen hem.

Jag kan sitta och berätta mer så klart om denna kväll, men jag väljer orden "Tack som fan ska ni ha ni som "tog" hand om mig" jag tror jag vet vilka ni är om ni ens läser min blogg vill säga.
Och med det sagt också "Ni har en soffplats vilken dag i veckan som helst hemma hos mig med".

Planen idag är enkel...
Soff och zombie läge, vet inte hur mycket batteri tid jag har kvar i kroppen men det får vi absolut snart veta.
Känner känslan "Iam the only lonley", men nu ska vi inte tänka eller känna efter för mycket, för då blir jag säkert hungrig också.

Cheers!!