"I got the same bad dream every night
My love is gone- out of sight
My brain is manic, my mind insane
I gotta tell ya, it's that long ride"


Frågan som många av er säkert har idag är väl "Hur lång tid tog det innan Kevin upptäckte leksakerna"?
Inte alls lång tid alls kan jag avslöja men det vart lyckat ändå, som någon sa i kommentarerna i går "Barn är väl lite som blodhundar när det gäller att finna leksaker".
Visst vart det så.

Vi kom hem rån dagis, jag var i köket och börja packa upp maten vi handlat, Kevin gick ut i Vardagsrummet.
Hörde då ett "Pappa!!?".
Jag bad han komma till mig, han kommer då in med leksakerna i handen lätt förvånad, jag får en stor kram och ett rungande tack.
"Det här var ju exakt det jag önskat mig" så nu dunkar jag mig på axeln och säger "good work".

Idag känns med andra ord lättare och bättre för mig, och jag har planer på att faktiskt ta tag i lite saker som jag skjutit på nu en tid.
Sen ska jag också göra lite andra förändringar längre fram med så klart allt detta för att kunna och kanske framför allt orka gå vidare.

Ni vet dom där små sakerna som egentligen inte är så svåra att ta tag i men ändå så skjuter man på dom?
när man gjort dem så sitter man där med ett leende och känner sig lite nöjd över sig själv.

Så är planen, önska mig lycka till.
Men börjar jag lär resten säkert flyta på som planerat.
Gäller som sagt bara att ta det första steget.

Cheers!!