När man bjuder in gästbloggare för sitt 3års jubileum och då kan det vara så att man inte riktigt vet vad man får.
Detta är ett prakt exempel på detta men i positiv bemärkelse.

När jag har läst dennas blogg är det ofta med ett litet leende på läpparna, men även stundens allvar.
För så är denna bloggare.
Jag har också fastnat för dennes namn, fått för mig att det är lite så med mig med... Do or die.

Låt mig presetera: Lady Do Or Die.

---

 

Grimgoth - som rockbloggarna borde ha blivit.

Även om det inte gick att se på topplistorna på blogg.se eller i Blondinbellas lyxiga filofax så var rockbloggarnas steg in i den rosa bloggvärlden lika revolutionerande som när Judas Priest läderbeklädda och stenhårda frontman gick ut med att han gillade att få den där bak.
 
Men det som verkade lovande och nyskapanbde blev mest en whiskeystinkande version av blonda bruttor i mjukisbyxor som skriver om deras uteliv på stockholms krogar där de alla är portade för att ha använt legitimationer som dem stulit av ett gäng manliga turkar.
Rosa pikétröjor byttes ut mot skinnbrallor, modeinspiration från vouge till nakna 80-talsikoner, rosévin mot Jack Daniels men hetsen efter läsare var den samma.
Enda skillnaden var väl egentligen att istället för att ljuga om att man knullat Persbrandt i en lyxig takvåning i Stockholm hade man blivit påsatt av ett gäng rockstjärnor på en skitig turnébuss och dragit en lina med Tommy Lee.

Visst har det också smugit sig in en del seriösa grejer som sticker ut från de unga amatörbloggarnas redogörelser kring vad dem åt till frukost, men oftast är det så överambitiöst att man inte ens orkar scrolla förbi skiten.
Det är djupa analyser kring gitarrsolon som är långt ifrån märkvärdiga, och det är ointressant fakta kopierad från wikipedia med en liten släng av "jag vet mest och bäst"-attityd. Förbannat långtråkigt med andra ord.
Om det inte är så att man faktiskt uppskattar att lägga ner en kvart på att nöta igenom en enformig text som i detalj berättar sådant du hade hört på en halv minut om du bara hade satt in skivan i CD-spelaren istället, såklart.

Nu är det inte så att jag smutskastar rockbloggarna, inte på något vis alls.
Ibland tror jag ju till och med att jag själv spelar i eran liga.
Jag säger bara att ni varken är rockstjärnor eller raketforskare.
Det finns dock ett fåtal personen som har hajjat grejen.
Som är enkla, varierande, ärliga och bjuder på vad den riktiga världen har att ge, med en gnutta extra rock n' roll givetvis - sådana som Grimgoth.

För låt oss vara ärliga? När vi scrollat igenom alla dem där halvnakna egobilderna, de påhittade historierna om sex i turnébussar och droger på toaletten och "jag lovar det var JD inte äppeljuice" -inläggen, behöver man ju trots allt någonstans att låta hjärncellerna få lite konstgjord andning.

Grimgoth levererar dag efter dag.
Han är enkel, han är rak, han är ärlig och allt det där jag lärde mig att rock n' roll står för när jag var liten.
Men framför allt känner jag mig hedrad att få publicerat det jag nyss skrivit på hans blogg.
För kanske, men bara kanske, om jag hade haft samma ihärdighet som honom hade den här texten kanske varit lite bättre och kanske hade den då kunnat ge Grimgoths storhet inom bloggvärlden rättvisa.
Grimgoth är allt det där en rockblogg borde vara, Grimgoth ÄR allt det där en rockblogg borde vara. Så se och lär folk, se och lär.

/Lady Do Or Die